Förra veckan begav jag mig upp till Dalarna, till min farmor. Vi hälsade på min gammelfarmor och även mina kusiner, vilket var väldigt trevligt. Vi åkte också förbi Grängesberg där jag en gång i tiden bodde, såg väl ut som vanligt där. När vi sedan åkte förbi där min "typ" dagmamma en gång bodde och såg hur de husen såg ut nu, så var det som ett kniv skar in i mitt hjärtat. Allt var igenbommat, fönster, dörrar ja allt! Så många minnen! Var väldigt trist att se det sådär. 
Vi åkte också förbi Saxdalen, vilket jag också har minnen ifrån. Det var nämligen där min första förälskelse uppkom, jag  var väl rätt så liten då. Han hette Emanuel men kallades Manne och det var av honom jag fick min första puss. Har inte träffat honom sedan dess.

Dagen då jag fyllde år så bjöds jag på mat på närliggande värdshus, vilket var rätt så trevligt. När jag sedan frågade om de hade någon galleria i närheten så skrattade bara farmor. Det visade sig att det låg en bra bit bort, åkte ca 8 mil för att handla. Lite udda kanske.

Det var på någotvis mycket grönare däruppe, som om det fortfarande var sommar där.

Men för varje dag som gick dessto mer längtade jag tillbaka till Stockholm. Visst landet uppe i Dalarna kan väl vara trevlig för ett tag, men att bo där skulle kännas väldigt jobbigt för mig.