Jag mår bara sämre för var dag som går. Har blivit hemskt sårad, sliten i stycken, känner mig totalt bortglömd och ensam och jag har snart ingen livsglädje kvar. Att anklaga mig för alla de problem som finns sårar mig ännu mera, för det är aldrig bara ens fel att två människor bråkar. Visst kan jag ha humörsvängningar, men det kan ju alla ha. Detta har pågått så länge nu och jag vet inte hur jag ska övervinna den ondska som finns inom mig. Inte ens ett ända kort när man fyller tjugo, inte ens ett grattis från ens förälder, ingen tårta, nej ingenting. Presenter det kvittar väl, men ett kort skulle faktiskt vara värmande.  Har inget jobb och inget hem. För nu när man är tjugo så är man ju vuxen och ens förälder behöver inte ta ansvar längre, så då passar det bra att slänga ut en. Att försöka skicka iväg mig till det ställe som jag skulle känna mig mest osäker och obekväm på skulle verkligen inte funka! Det sårar mig att hon ens föreslår detta. Vill bara gå ut och skrika och gråta högt som bara den, vill få ut allt gråt jag har kvar, om jag nu har något det vill säga. Jag har så svårt att öppna mig och verkligen berätta vad jag känner, är som ett lås vars nyckel har blivit bortkastad. De säger att jag borde söka hjälp hos en psykolog, men om jag inte ens kan öppna mig för dem som står mig nära så kan jag ju omöjligt öppna mig för någon annan.  

Jag har svårt att skratta, svårt att le, svårt att må bra. Jag är som en sten som sjunker, som omöjligt kan ta sig upp till ytan igen utan hjälp.

Dessutom så är jag feg, EXTREMT feg. Jag kan erkänna att jag som många andra har skärt mig själv. Inte djupt men bara så att folk skulle se vad jag gjort. Man ville ha det hemligt men ändå inte. Jag var troligtvis ute efter att bli sedd och bli hjälpt. Ingen märkte det och jag vågade inte fortsätta med det. Har som tur är inga ärr från det, kan bero på att jag inte gjorde det så mycket och att det inte var så djupt.

Jag vill inte heller leva, men att ens fundera på självmord vågar jag inte ens. Har tyvärr inte det som krävs för den saken.

Men detta har i alla fall gjort mig lite våghalsig, jag vågar och vill utmana ödet. Jag vill springa på tak, hoppa bungyjump m.m. för dör jag så dör jag.

Självklart har jag folk som bryr sig om mig, som jag fick grattis meddelanden ifrån som förstår mig, men känner mig ändå ensam. Vänner som betyder väldigt mycket för mig, men de kommer säkert inte finnas här för evigt.