Det känns som någon har slitit ut mitt hjärta och bara står och hugger i det. De som borde stå mig närmst har helt vänt mig ryggen. Jag är inte helt oskyldig det vet jag, men jag skulle aldrig såra någon på sådant sätt. Trodde vi var en "familj". Hade en dröm häromdagen, då var allt bra igen..men jag måste vara realistisk och inse att det inte kommer att bli så. Jag orkar inte med det här snart. Flera gånger de här veckorna så har jag lyckas ta mig upp ur den här deprissionen, men hon lyckas hela tiden dra mig ner igen.