Känns en aning trist nu när lillsyrran åkt hem. Sara och min pappa kom ut till ön igår och det var väldigt kul att skratta av sig lite, det behöver jag verkligen!
De hade med sig pulvermos, som sara praktiskt taget gick runt och tjatade om hela dagen igår, haha. Hon blev tyst när hon fick det i alla fall.

På någotkonstigt vis kom vi in på ämnet kamel och jag berättade att min kära Itis hade ridit på kameler när hon var utomlands senast, sara var snabb då med att säga att hon klappat dem och ryckt bort hår från sånna. Jahapp sa jag, och fortsatte "men ita, hon har matat en kanelunge hon!" HAHAHA. Vi båda brast ut i skratt!

Sen kan jag stryka en sak på min lista, det med att gå på ett tak inom en månad. Jag hängde runt på det idag, hjälpte min pappa att fixa med lite saker. Eftersom det är ett högt hus så blev det rätt så fin utsikt.

 

För att de inte skulle glömma deras viktiga saker så la jag upp de så fint..
Pappsen med plånbok, nycklar och hans jordnötter. Sara med sin Mp3, sin salubrin och sitt potatismos. Hahaha.

Nu ska jag njuta av lite Risen och forsätta med en romanberättelse som jag för tillfället skriver på.
Ha det!

Åkte till affären idag och kände mig plötsligt extremt dyster, alla de gröna och färgglada sommarfärgerna är nästan helt borta. Det blåste kallt och vågorna rörde sig hastigt på sjön. Såg droppar som påminde mer om snö än regn. Vill inte att sommaren ska ta slut, vill inte att det ska bli kallt och grått. Hösten måste nog ändå vara den mest deprimerade årstiden, i alla fall för mig...

Happ, så var det ännu en onsdag, veckorna bara flyger förbi.
Idag har jag planerat att gå och hälsa på barnen på min gamla jobb, de längtar tydligen efter mig. Så det ska bli kul att titta in och säga hej.

Anledningen till att jag främst sitter här och skriver en massa skit är för att jag just målat naglarna. Inbillar mig att de torkar fortare då, känns så i alla fall. Jag testar ett nytt lila nagellack som jag fick av mandis i födelsedagspresent. Det var jättesött! Självklart var jag ju tvungen att sabba det fina med en massa streck på, typiskt mig.

Skriver mera senare, måste måla den andra handen nu!

Bye

Var inne på tjuvlyssnat.se och blev helt paff när jag såg denna! Hur kan man säga något sådant till en person?Var bara tvungen att lägga upp den här.

S2, Borlänge

En kille ~20 går fram till en tjej i samma ålder.
Killen: Ursäkta, men brukar folk säga att du är lika söt som Scarlett Johansson?
Tjejen (glatt leende): Nej?
Killen: Bra, för det är fan inte kul med folk som ljuger.
Killen går lugnt därifrån medan tjejen står kvar och ser grubblande ut.

Cred: Schrödinger


Nu så ska jag gå och smaka på mina hemmagjorda matpaj, som innehåller: Kalkon, lök, tomat och ost. Mumsigt värre!

/Cissi

Jag mår bara sämre för var dag som går. Har blivit hemskt sårad, sliten i stycken, känner mig totalt bortglömd och ensam och jag har snart ingen livsglädje kvar. Att anklaga mig för alla de problem som finns sårar mig ännu mera, för det är aldrig bara ens fel att två människor bråkar. Visst kan jag ha humörsvängningar, men det kan ju alla ha. Detta har pågått så länge nu och jag vet inte hur jag ska övervinna den ondska som finns inom mig. Inte ens ett ända kort när man fyller tjugo, inte ens ett grattis från ens förälder, ingen tårta, nej ingenting. Presenter det kvittar väl, men ett kort skulle faktiskt vara värmande.  Har inget jobb och inget hem. För nu när man är tjugo så är man ju vuxen och ens förälder behöver inte ta ansvar längre, så då passar det bra att slänga ut en. Att försöka skicka iväg mig till det ställe som jag skulle känna mig mest osäker och obekväm på skulle verkligen inte funka! Det sårar mig att hon ens föreslår detta. Vill bara gå ut och skrika och gråta högt som bara den, vill få ut allt gråt jag har kvar, om jag nu har något det vill säga. Jag har så svårt att öppna mig och verkligen berätta vad jag känner, är som ett lås vars nyckel har blivit bortkastad. De säger att jag borde söka hjälp hos en psykolog, men om jag inte ens kan öppna mig för dem som står mig nära så kan jag ju omöjligt öppna mig för någon annan.  

Jag har svårt att skratta, svårt att le, svårt att må bra. Jag är som en sten som sjunker, som omöjligt kan ta sig upp till ytan igen utan hjälp.

Dessutom så är jag feg, EXTREMT feg. Jag kan erkänna att jag som många andra har skärt mig själv. Inte djupt men bara så att folk skulle se vad jag gjort. Man ville ha det hemligt men ändå inte. Jag var troligtvis ute efter att bli sedd och bli hjälpt. Ingen märkte det och jag vågade inte fortsätta med det. Har som tur är inga ärr från det, kan bero på att jag inte gjorde det så mycket och att det inte var så djupt.

Jag vill inte heller leva, men att ens fundera på självmord vågar jag inte ens. Har tyvärr inte det som krävs för den saken.

Men detta har i alla fall gjort mig lite våghalsig, jag vågar och vill utmana ödet. Jag vill springa på tak, hoppa bungyjump m.m. för dör jag så dör jag.

Självklart har jag folk som bryr sig om mig, som jag fick grattis meddelanden ifrån som förstår mig, men känner mig ändå ensam. Vänner som betyder väldigt mycket för mig, men de kommer säkert inte finnas här för evigt.